KENNEL BARECHO
20 år som uppfödare av Engelsk Springer Spaniel
- en tillbakablick från en uppfödare rik på minnen...

De första åren med rasen

Min allra första springer hämtade Pelle (min dåvarande man) och jag i januari-88 på Kennel Nobhill i Vendelsö, utanför Stockholm. Jag minns pirret i magen än i dag - och känslan när hon satt i knäet på mig under resan hem - jag var så lycklig! Vi hade ju fött upp egna valpar hemma under hela min uppväxt, men det gick inte att jämföra med detta - det var som att jag kände på mig att mitt liv skulle förändras mycket i och med det lilla svart/vita knytet som satt i min famn. Jag hade ingen erfarenhet alls av rasen, men hade fantastiska mentorer på rasen genom Monica Dreijer & Christina Terfelt som jag köpte mina första springers ifrån. Herregud, vad trötta de måste ha blivit på alla mina frågor och funderingar.... Och som jag läste, alla böcker jag kunde hitta om Engelsk Springer Spaniels skulle köpas in - det visade sig sedan att många var helt värdelösa, men det var också flera stycken som var jätteintressanta! Speciellt en bok från USA som var stor och tjock bara älskade jag - jag kunde läsa den om och om igen, trots att den var på engelska.

Jag tränade och tränade uppställning med stackars Debbie (Nobhill Dark Piece Of Art) så hon måste ha varit totalt utmattad, lite snö hindrade inte mig....Som syns på den här bilden så hade jag också lite svårt i början att lära om mig från schnauzerhandling....

Och ja.... vad ska man säga? Inte såg det direkt så bra ut i början trots all träning. Detta var från SSRK Skokloster maj-88 - Debbie blev BIR-valp och hennes bror Fonzie (Nobhill On The Dark Side) blev BIM-valp. Lägg märke till att jag har kjol på detta foto, något som inte många har sett mig i...

Det tog inte lång tid förrän vi bestämde oss för att vi ville ha en till Springer.... denna gång en hanhund! Debbie var en riktig mattehund, så denna gång skulle det bli husses hund. Robin (Nobhill Lucky Be Sure) och Pelle valde verkligen varandra när vi var ner till Monica & Christina och skulle välja valp! Robin gick aldrig i avel då han hade grad I på höfterna, men han gav oss så mycket glädje under alla de år vi fick ha honom - han var verkligen en förebild för hur jag vill ha en hanhund till kynnet! Debbie tävlade tämligen framgångsrikt på utställningarna, hon fick 10 Cert sammanlagt - och jag minns att det muttrades både om henne och hennes bror som fick ännu fler Cert att det var väl inte nödvändigt att hålla på och ta Cert man inte behövde! Nåja, inte brydde vi oss om det - vi var så innerligt stolta över Debbie eller Peppartjejen som hon också kallades. När vi skulle para henne så fick jag såklart hjälp av hennes uppfödare med hjälp av lämplig hanhund, en mycket rejäl hanhund från Rowntree blev den som till slut valdes av dem och mig tillsammans. Debbie födde sin kull samma dag som jag kom hem från BB med vårt första barn, Thomas. Mamma var där och hjälpte till, och jag minns att jag var besviken då det endast föddes en tik. Ja, henne ska vi då behålla sa jag - ifall det händer Debbie något. Va fånig du är, sa alla - inte händer det väl henne nåt, du kan ju spara nåt i hennes nästa kull... Vi hade under denna tid tre springers hemma, och flera schnauzers + då en liten nyfödd bebis, och det fanns många åsikter om vad som passade sig och vad som inte passade sig att göra när man skaffat barn. Men, inte lyssnade jag på det - aldrig att jag skulle ge upp min dröm för att jag fått barn! Barn ska inte vara ett hinder - de ska vara en glädje. Kan låta som en klyscha, jag vet det.... Men klaga över att saker och ting är så jobbiga har aldrig riktigt varit min grej. " A girl's gotta do what a girl's gotta do" - var det inte nåt sånt?! Så Pamela (Barecho Artful Attraction) stannade kvar, och var det inte för att den så oerhört läckra hanvalpen Caesar (CH Barecho Ambitious Agent) hade haft underbett så hade han stannat också.... Men nu såldes Caesar till goda vänner istället. När vi sedan insåg att Debbie var obotligt sjuk så var det om om hela världen rämnade, vi lät veterinärerna prova allt i hopp om att rädda henne. Så här i efterhand så har jag förstått att hon blev lite av en försökskanin, och hur jag kunde låta henne genomgå alla operationer och behandlingar är något som jag aldrig kan förlåta mig själv för. Herregud, som hon och vi led under denna tid... Nu drabbades inte Debbie av något ärftligt, utan hon hade bara otur. Men att gå igenom detta har verkligen lärt mig att förstå smärtan hos alla hundägare när de förlorar sin hund i förtid, och aldrig nånsin vill jag medvetet bidra till något sådant genom vår avel! Och det tror jag alla uppfödare på vår ras skriver under på...

Världens vackraste Debbie......

En ung Robin, med en ganska så ung husse....
Brun-vita springers?

När jag bestämde mig för att köpa en springer så var det inget snack om vilken färg det skulle vara - det var bara svart/vit som gällde. Men såklart ändrades den uppfattningen allt eftersom jag lärde känna rasen mer, hur är det man säger "En bra häst har aldrig en dålig färg", och det kan man väl säga gäller på hundar också. Nuförtiden så har jag aldrig någon tanke på färg eller teckning vid avelsplaneringen, men jag kan väl erkänna att drömmen ändå finns att få fram en lika bra svart/vit som jag hade i Caesar och Debbie.... Jag tjatade mig till den tredje springern från Nobhill, hon var född i oktober-88 vilket då innebar att vi hade köpt tre stycken inom loppet av ett år! Pelle hade väl en del åsikter om det, men jag lovade väl både det ena och det andra om jag skulle få köpa Tracey (Nobhill Pleasure Is Mine) som hon hette.... Pelle gav med sig ganska så snabbt - han orkade förmodligen inte lyssna på mitt tjat! Tracey fick några kullar, men hon har inte haft någon stor inverkan på vår avel kan man väl säga så här i efterhand. Det måste man dock säga att nästa springer från Nobhill hade, nämligen Scarlet (Nobhill Scarlet O'Hara). Hon var en dotter till Julia (CH Nobhill Chance's Happiness). Julia var/är en springer som jag aldrig kommer att glömma, hon hade inte bara en fantastiskt stor personlighet - hennes rörelser var också något alldeles extra! Så när Monica erbjöd mig att ta hem Scarlet var jag inte sen att tacka nej! Hon var född i september-90, alltså några månader efter att vi hade förlorat Debbie.

Tracey 6 veckor gammal på köksbordet hos Monica & Christina i Vendelsö...

Scarlet i Boden (tror jag det var....) på SKK:s utställning där hon blev BIS-5 valp för Marlo Hjernquist. Jag och Kicki åkte tåg upp dit och hade hyrbil från stationen, minns att jag hade Scarlet och Swayze med mig och det gick hur bra som helst att åka tåg!
Prickar eller inte prickar....

Jag var inte bara medlem i rasklubben här i Sverige, utan även i den Amerikanska Springerklubben. De gav ut en otroligt fin tidning som kom ut 4 ggr/år. Oj, så många vackra springers jag såg där - men måste erkänna att det var minst lika många som var otroligt fula.... Både Monica och jag hade blivit mycket förjusta i en svart/vit tik som hette CH Jester's Lil'Limerick, och när hon fick valpar så blev vi såklart oerhört intresserade. Monica tog så småningom kontakt med uppfödaren/ägaren Andrea Glassford och det visade sig att hon hade en svart/vit hanhund ur den kullen kvar hemma som hon kunde tänka sig att sälja till oss! Wow, vi var alldeles saliga!! Swayze (CH Jester's Dancin' Dirty) anlände till Sverige och Manlötens hundkarantän i maj-90, och i september samma år fick han komma ur karantän och hem till oss i Årsunda. Under denna tid så pågick en hätsk debatt om vilken typ som var den "rätta" av springern - minns debattartiklar med rubriken "Prickar eller inte prickar" och tyvärr så var nivån så låg... De meningsskiljaktigheter som finns idag inom rasen framstår som rena rama sommarbrisen jämfört med hur det var då. Minns att det på en utställning var ett par uppfödare som helt sonika reste på sig och flyttade till andra sidan av ringen när vi parkerade våra grejer bredvid deras. Nä, fy sjutton - låt oss aldrig komma tillbaks dit igen! En annan händelse som en valpköpare till oss råkade ut för var att när de visade upp sin lilla valp från oss så utbrast en annan springeruppfödare - men, vafan - har du köpt en amerikanarjävel? Inte så trevligt....Det var också mycket prat om att rasen skulle delas i två raser, och till min förvåning kan jag se att det finns en del som fortfarande förespråkar det. För mig är det en gåta.... det finns en rasstandard som talar om hur en springer ska vara - och visst, de har en egen standard i USA - men när jag läste den sist så var det inte mycket som var annorlunda i den standarden jämfört med den engelska. Dock borde kanske många av domarna ifrån det stora landet i Väst fundera över om de verkligen dömer efter standarden alla gånger... Och tja, det kanske inte alla gånger gäller bara dem. Vi älskade i alla fall vår Swayze, och han oss! Men, det var väl inte så att vi ville ha rent amerikanska linjer på hundarna, och av den anledningen tog in Swayze - utan det var vissa detaljer som vi ville förbättre då i första hand på vårt eget material. Tyvärr så lärde sig Swayze aldrig att uppskatta det sätt som vi har hundarna på, dvs. leva med oss i familjen och inte i ett hundhus... Det verkar vara svårt för en del hundar att lära om när de under första tiden endast vistats i hundhus. Så både av den anledningen, och för att han lämnat så pass många avkommor här i Sverige så beslöt vi oss för att skicka tillbaks honom till uppfödarna. De hade frågat oss om vi kunde tänka oss att göra det då de gärna ville göra honom till AMCH. Jag kände mig verkligen som en svikare när vi lämnade honom hos Monica kvällen före han skulle åka tillbaks till USA, men jag gjorde det jag trodde var bäst för alla.

Swayze i karantän första gången vi var och hälsade på honom, såg ut som om han längtade ut....


Swayze (med mig) BIM och Orrlyrans Tillan (med sin uppfödare Göran Marklund) BIR på SKK Boden maj-91
Caesar & Pamela

I min allra första springerkull så föddes då Pamela, och Caesar. Pamela behöll vi själva - men Caesar såldes till goda vänner till oss eftersom han hade ett rejält underbett. När han bytte tänder så ändrades hans bett till att bli helt perfekt! Ja, jag är ju inte direkt känd för att tro på det övernaturliga - men där är jag benägen att tro att mamma Debbie hade ett finger med i spelet... Caesar vann så mycket i ringen - och för mig var han det vackraste som fanns! Han och jag hade verkligen ett speciellt band. Han hade det hur bra som helst hos sina ägare, men när jag skulle lämna tillbaks honom efter att vi haft honom med på utställningar så ville han knappt gå ur bilen... Jag hade en väldigt tung period i mitt liv i början-mitten av 90-talet. Mina föräldrar skilde sig, jag skilde mig själv, min mormor, farmor och farfar dog - och så förlorade jag Pamela. Det sägs ju att alla onda ting är tre, men just då tyckte jag nog att ödet var väldigt dålig på att räkna.... Pamela var hos en kompis i Högbo, norr om Sandviken, då jag och Monica var i Danmark och hälsade på hos kennel Sieger's. När jag kom hem sent på söndagskvällen fick jag veta att Pamela hade försvunnit under söndagen och att de var ute och letade efter henne. Jag stack direkt iväg och letade, grinade och skrek många timmar under natten.... Jag la också en fäll där de senast hade sett henne. Jag åkte sedan hem några timmar för att sova, och på måndagsförmiddagen var jag uppe i Högbo och letade igen. Det var flera av mina vänner, valpköpare och släkt som hjälpte mig att leta men vi hittade inte ett spår av henne. När jag sedan åkte förbi Caesars ägare på hemvägen så berättade hans husse Pecka att de hade ringt från Polisen till en av de som anmält henne saknad under morgonen då de fått in en anmälan om att en svart/vit spaniel blivit dödad av tåget, men de hade inte hittat någon när de varit dit och letat. Ingen vågade berättade detta för mig, utom då Pecka - och det är jag honom evigt tacksam för! Det kändes som om alla svek mig, och sorgen blev ännu värre då jag förstod att alla andra utom jag vetat om detta under nästan hela måndagen. En av mina valpköpare, Eva, hade en basset som var oerhört duktig att spåra. Hon åkte upp till järnvägsspåret med Fred som basseten hette och han lyckades hitta Pamela som låg alldeles nedanför spåret, täckt av högt gräs. Hon var nästan inte skadad alls, och döden måste ha kommit ögonblickligen för henne. Ja, där och då var jag så nära att ge upp det här med hundarna helt - hur kunde livet vara så orättvist... Först förlorade jag Debbie, och några år senare hennes dotter... Jag fick låna hem Caesar en hel del den hösten efter att Pamela dött, och kring jul så blev det så att han stannade hos mig för alltid. Jag kunde inte tacka hans ägare, Pecka och Ulla nog för att de gjorde detta för Caesar och mig.

Pamela & Caesar på ett hotellrum under någon av våra utställningsresor runt landet, visst ser det ut som en typisk Scandic-soffa bakom dom?

Caesar blev BIM på Stora Stockholm 1997, hanarna dömdes av Bob Jackson - Mompesson kennels och tikar+BIR dömdes av Dolores Dinneen. BIR blev CH Adamant's Sound Of Success, här på bilden med sin uppfödare Tarja Hovila.
Uppfödargrupper

Jag har lite svårt ibland att göra saker med måtta, så självklart kunde vi inte åka bara med en eller två hundar på utställning - nej, vi hade ofta med oss 5-7 hundar och så var det mestadels Erika, Anna och jag som åkte. Herregud så roligt vi hade, och vad mycket tok det har blivit genom åren. Många, många gånger har jag fått frågan hur jag orkar åka så mycket på utställningar, och den största anledningen tror jag är att jag haft så många underbara människor kring mig som jag har tokskrattat ihop med - kan säga att nivån för det mesta varit, och är mycket låg i bilen på vägen hem från utställningarna. När man blir trött så skrattar man ju som bekant åt det mesta...och fnittra som en fjortis, det kan jag än!! Eftersom vi hade så många hundar med oss så blev det naturligt att vi gick in med uppfödargrupper också, den allra första gruppen som vi blev placerade med på SKK-utställning var i Göteborg maj-92 och de hundar vi hade med var Freddy (som fick sitt första cert den dagen), Pamela, Caesar (var BIR denna dag) och Barbie. Utställningen var i Göteborg, har för mig att den var på Valhalla - men minns inte helt säkert vad stället hette. Det var olidligt varmt denna dag, och jag minns att vi gick bort med hundarna och spolade dem med en vattenslang som fanns där innan finalerna, vet inte om jag skulle göra samma sak i dag - men har de bra pälsar så ska det inte vara några problem att få dem snygga. Vi tävlade en del med grupperna, och jag minns att vi försökte få till det med lika kläder då och då, tom. samma håruppsättningsgrej hade vi - nån typ av rosett med hårnät under, ja herregud hur vi såg ut!! Vi kom på en nionde plats i tävlingen årets uppfödare 1993 och det var vi väldigt glada för!

Vår första uppfödargrupp placerad på SKK.... BIS-4 Göteborg maj-92. Fr.v.: Inger Ekwall med Caesar, Erika med Barbie, Anna med Freddy och Jag själv med Pamela.

BIS-vinnande grupp på SKK Avesta juni-98. Fyra svart/vita snyggingar.... Fr.v.: Jag och Caesar, Hanna och Joker, Anna och Skiffer och Ulrika med Tarzan
David

Pelle och jag skilde oss alltså 1994, jag och våra två små barn flyttade då till ett eget mindre hus här i Årsunda. Med mig hade jag Pamela, Freddy och Norton. Robin & Scarlet blev kvar hos Pelle. Hunderiet fick stå til baks några år då jag hade fullt upp med annat, och inte heller hade den ekonomin för att åka på så mycket utställningar. Några valpkullar hade jag dock, och ett par utställningar åkte jag på ändå såklart. Men, jag var ju själv med barnen varannan helg, och de helger de var hos Pelle så blev det såklart väldigt tomt hemma, vilket resulterade att jag partade ganska så mycket de helgerna! Jag träffade också en kille från Östersund, Roger, som jag var tillsammans med några år. När han sedan flyttade ifrån mig så tog det inte så lång tid förrän jag träffade David, och tja - det var nog så att han direkt efter att vi bekänt vad vi kände för varandra helt enkelt flyttade hem till mig, barnen och hundarna. Vi hade träffats många gånger under de år som jag arbetat på Shell-macken här i Årsunda, och där lärt känna varandra. David gnällde aldrig över att något var jobbigt med hundarna, utan han ställde glatt upp på allt tok jag hittade på. Ni vet i början när man är så nykär så man knappt kan vara ifrån varandra.... så var det för oss också, och jag hade anmält till en dubbelutställning i Trondheim i slutet av augusti. Det var inte alls meningen att David skulle följa med, men vi trängde ihop oss i baksätet så vi blev fem i bilen istället för fyra. Natten före utställningen skulle vi sova över hos släktingar till det par som vi åkte med, men när vi kom fram dit så visade det sig att hundarna inte fick vara inne i huset! Vi skulle kunna få ha dem i burar i källaren som var helt oinredd..... De kan väl ligga i bilen föreslog ägarna till huset, visst sa jag - men då sover också jag där. Så, så blev det - och David kunde inte låta mig sova själv där ute så han, jag och hundarna sov i bilen den natten....Visst kan man säga att jag hade tur att hitta en sån kille som passade mig så bra där, men jag brukar säga att det inte var tur, utan skicklighet! Såklart han är perfekt, jag har ju själv valt honom!! Minns en lite rolig kommentar som jag fick höra att en annan springerägare från trakten hade sagt när hon hörde att jag träffat en ny kille, "jamen, så skönt för Helene - då får hon lite annat att tänka på än bara barecho, barecho". Om hon visste hur fel hon hade som sa så..... David är verkligen en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och han tyckte att det här med hundutställningar var hur kul som helst, nåja - åtminstone de gånger det gick bra för våra hundar.... Han har alltid ställt upp och hjälpt mig med hundarna på alla de sätt, och det är han som badar dem före varje utställning. Det började han faktiskt med redan efter att vi varit tillsammans några månader, vi skulle till Hallstahammar på utställning och dagen före skadade jag min tumme när jag stängde en dörr på jobbet. Så jag kunde helt enkelt inte bada dem, utan David ryckte in - som han alltid gör när jag behöver hjälp. Vi fick både BIR, BIM och ett Cert med oss hem, så sedan dess har han fått fortsätta...

Bröllopet juli-2000

David och jag utanför huset i Vida våren 2002, med hundarna Fritz, Malin, Diva, Sophie och Lea. Då hade David gått med som delägare i kenneln sedan flera år, jag tror att det är viktigt att båda står med som ägare till hundar och kennel för att man ska kunna känna sig helt delaktig.

En uppfödares drömtik....

Ja, vad annat kan man säga än rubriken om Malin (CH Barecho Pretty Picture). Hennes mor var Scarlet, som då var dotter till CH Nobhill Chance's Happiness. Och Scarlet hade många kvaliteter, men också en hel del som jag ville ha annorlunda, tja - helt normalt skulle man väl kunna säga att det är... Så när jag skulle börja leta hanhund att para henne med så ville jag då hitta en som kompletterade Scarlet på ett bra sätt, och jag visste precis vilken jag ville ha! Rowntree Legal Alliance, Chagall, var en hanhund som jag imponerats mycket av - och jag gillade dessutom både hans mor och hans far skarpt! När valparna sedan föddes så var alla svart/vita, utom en mörkt leverfärgad/vit tik som skilde sig väldigt mycket från de andra till utseendet. Den tiken var såklart Malin.... Hon föddes juli-94, och det var bara några veckor efter att hon fötts som jag förlorade Pamela. Jag bodde också själv med barnen och hundarna under denna tid, så på kvällarna när jag låg i soffan och tittade på TV så låg hon tätt intill mig och sov. Hon bet aldrig, eller blev orolig - hon var så nöjd över att få ligga där. Hon såg inte så mycket ut för världen egentligen, när jag tittar på valpkorten på henne så funderar jag verkligen hur jag kunde spara henne.... Men, hon växte upp till en svan! Den som först såg hennes kvaliteter, var Anette Erlandsson - Kennel Trollängen. Hon dömde på Springerklubbens Open Show här i närheten, och Malin blev BIR och BIS där! Malin hade ett fantasiskt vackert, torrt huvud med mycket mörka ögon. Hennes päls och färg var också något utöver det vanliga, något som hon har nedärvt till de flesta av sina avkommor. Hon har fått många fantastiska avkommor som sedan i sin tur lämnat mycket bra valpar, några av de mest kända är Diva (CH Barecho Zuper Diva), Fritz (CH Barecho Fun For The Future) och Celine (CH Barecho One Vision). Malin var själv en mycket lyhörd tik, som gjorde allt jag bad henne om och som var mycket stark gentemot de andra hundarna. Hon höll ordning på dem, och de hade stor respekt för henne. Dock var hon den enda tik jag har/haft som visade klart och tydligt vilka som var hennes barn, inte bara de som bodde hemma - utan även de som flyttat lät hon göra massor av saker som hon inte uppskattade från de andra hundarna. Hon var inte sjuk en dag i hela sitt liv, förrän de två sista.....Hon ville helt plötsligt inte kliva upp en söndagsmorgon, och buken kändes vätskefylld. Jag åkte direkt in till veterinären i Sandviken, och de konstaterade att hon hade blod i buken. Varför visste de inte, utan det blev ilfart till Strömsholm där de hade ultraljud och kunde se vad som var fel... David körde ner henne dit, för jag var såklart helt klart olämplig som förare då jag som ni förstår var så oerhört ledsen och orolig. Hon blev kvar där över natten då de skulle undersöka henne dagen efter. De ringde efter undersökningen och berättade att hon hade en tumör i mjälten, och att blodet kom därifrån då mjälten spruckit. Det gick att åtgärda, men hennes levervärden var inte bra utan allt tydde på att hon hade cancer som hade spridit sig. Hon ska opereras! skrek jag, okej - fundera över det och hör av dig så veterinärerna.... När vi sedan ringde tillbaks så hade vi pratat igenom det hela, och efter att de sagt att de inte ens visste om hon skulle överleva operationen - eller bli sig sjäv efteråt så beslöt vi att låta henne få somna in..... David och jag åkte ner till Strömsholm för att ta ett sista farväl, och när Malin drog sitt sista andetag i min famn så viskade jag till henne: hej då, min älskade, vackraste prinsessa - ta väl hand om Caesar tills vi ses igen....

Malin 7 veckor gammal...

...och så här såg hon ut när hon var 3 mån. Inte mycket till vinklar där inte....

Malin när hon vann Veteran of Veterans på Grand Hotel-2004, hon kunde verkligen showa och älskade att springa.... men, hon gillade inte alls att bli uppställd som syns här, något som ni kanske känner igen ni som har barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. till henne?

Cocker spaniel

Engelsk Springer Spaniel kommer alltid att vara hundras nummer 1 för mig, men det hindrar ju inte att jag är mycket förtjust i många andra raser som jag skulle kunna tänka mig att skaffa.... Och när jag hade fått lära känna Louie (CH Northworth Again and Again) så bestämde jag mig för att det måste bli en cocker! Jag har alltid haft ett gott öga till cockern som ras, och nu så bokade vi en röd tikvalp från Kennel Usemade utanför Umeå. Linda (Usemade Best Wishes) föddes i juli-97, och hon somnade in i oktober-09. De sista åren bodde hon hos min pappa och hans fru i Sandviken. Linda var helt oemotståndligt söt som valp, men hade en mycket stark vilja. Jag minns när hon 9 veckor gammal bet mig i handen när jag skulle ta av henne en pannkaka som hon hade tagit olovandes. Men, det räckte att jag ruskade om henne lite i nackskinnet, sedan hörde jag henne aldrig morra åt någon människa mer. Detta är nog lite av ett problem för cockrar tror jag, just att de är så söta och ser så änglalika ut.... Jag förstår dock att det kan vara svårt att säga till en så söt valp, men de cockrar jag har haft har haft mycket mer egen vilja än vad jag är van med hos våra springers, så det är nog viktigt att tidigt visa att det är vi människor som bestämmer! Två år senare kom cocker nummer två, denna gång en svart tik från samma kennel. Sophie (Usemade Hat Trick) var verkligen fin, men hon lärde sig aldrig att uppskatta utställningar till fullo - och hon hade också svårt att komma helt överens med våra springertikar. Därför flyttade hon till våra grannar och fick bo där med deras Jämthund Gösta istället, honom hade hon full koll på så det passade ju bra. Linda fick två kullar, och Sophie likaså. En dotter till Linda tog vi också en kull på, så allt som allt hade vi fem cockerkullar. Och tyvärr så måste jag säga att mentaliteten på flera av dessa valpar inte blev vad vi önskade, så därför la vi ner cockerprojektet för ett tag....

Linda 8 veckor gammal, snacka om Lady-like....

Sophie 2 år gammal, så fin hon var....
Dualpurpose

På den här tiden så var det inte möjligt att bli Svensk Utställningschampion utan jaktmerit, tror att titeln SU(u)CH blev möjlig för våra raser 1/7 2001. Det beslutet kom väldigt hastigt, och de hundar som var "fullcertade", dvs. hade alla cert för championat men ingen jaktmerit behövde få ett CK efter detta datum för att få den nya titeln. Det blev väldigt många champions den hösten.... På SKK:s utställning i Askersund tror jag vi fick 5 champions samma dag! Jag var en av de som var tveksam till om det verkligen var så bra med det här championatet... Vi har hög kvalitet på våra ESS här i Skandinavien, och mycket av det tror jag beror på att vi har haft en koppling mellan championaten. Även om många hundar inte startade på jaktprov, så fanns viljan hos de allra flesta att föda upp "dual-purpose springers". I mitten-slutet av 90-talet så startades många fler "vanliga" springers på prov än vad som sker idag, då det tyvärr är mestadels är "jaktspringers" som startar. Inget ont om dem alls, de är säkert helt överlägsna att jaga - men jag vet inte om de passar in i rasstandarden så bra... Jag är mycket tacksam över att ha väldigt aktiva och duktiga valpköpare som startade sina hundar på prov, och de flesta av mina uppfödningar som deltagit på prov har jag haft möjligheten att få gå med och se på när de startat, en verkligt häftig upplevelse!! Jag minns när vi var med Hanna och Lasse när Joker (CH Barecho Quick To Use) startades nånstans i Dalarna, och domaren hela tiden kallade honom "den där stora" - alla de andra på det provet var av jakttypen... När Barbie (CH Barecho Everlasting Elegance) fick ett 1:a pris i Öppen klass så att hon fick sitt championat så var jag stolt som en tupp!! Sedan fick hon också ett 1:a pris i Elitklass, och vid ungefär samma tid så startade Aladdin (CH Barecho Once In A Lifetime) på prov, och han fick två 1:a pris i Elitklass. Barbies son Skiffer (CH Barecho Question Of Art) fick också han flera pris i Elitklass på jaktprov - stort tack till Barbies ägare Erika, Aladdins ägare Carin & Tommy samt till Skiffers ägare Eva för att jag fick uppleva detta! Själv har jag aldrig vågat starta nån hund på prov, trots att jag vistas i skog och mark med mina hundar en hel del så vore det ju synd att säga att jag är som ett med naturen... Jag startade några hundar på Viltspårprov, och det gick väl inte direkt lysande för mig själv... hunden är duktig sa de om Malin, som blev SVCH på tre försök - men matten vet vi inte vad vi ska göra med.... Många duktiga valpköpare har vi som arbetar med sina hundar, och det är oerhört roligt tycker såklart vi! En hel del viltspårschampions har det blivit under åren, och vi har även fött flera hundar som tävlat framgångsrikt inom Agility, de som vunnit allra mest där är Amanda (CH Barecho U'Got That Somethin') och Ally (CH Barecho Ally Mc Beal).

Barbie som fotomodell, visst var hon fantastiskt vacker!!

Skiffer - son till Barbie och lika vacker och duktig som sin mamma!
De stackars barnen...

Mycket skitsnack har jag hört som pratats om mig under åren, och det allra mesta har bara runnit av mig.... Varför man snackar så mycket påhittade saker om andra vet jag inte, men det kanske är så illa att det ligger i människans natur? Och kanske förstår man inte hur illa man gör förrän man blivit drabbad själv, vad vet jag? Trist är det i alla fall, och inget gott kommer ur det alls. Jag fick bland annat ett anonymt "hatbrev" från Norge i November 2000. Brevet var maskinskrivet och stämplat utanför Oslo, i Lambertseter. Klicka här om ni vill läsa vad som stod i brevet. Att man kan snacka lite skit om nån i bilen på väg hem från en utställning eller liknande, det kan jag förstå - och det har vi väl alla gjort. Men, att ta fram en gammal skrivmaskin - skriva nåt dylikt och sedan posta det, det är fanimej otäckt och vittnar om att den människan behöver söka hjälp.... Det är en av de få gånger som jag har gråtit över elaka saker som hundfolk gjort mot mig, att anklaga mig för att jag inte bryr mig om mina hundar - nej, om jag får säga det själv så är detta skrivet av nån som inte känner mig speciellt väl! Men, detta är ändå inte det som gjort mest ont av allt skitsnack, nej - det allra värsta var när det pratades om hur dålig mamma jag var! Tre barn hade jag och var sååå mycket på utställningar, stackars barn! Att jag aldrig jobbat heltid, och varit hemma nästan jämt i veckorna spelade tydligen ingen roll. Och deras pappor var tydligen inte heller betrodda att se efter sina barn ens, nej - på helgerna ska mammorna vara hemma med sina barn, basta!! De två som jag fick höra drev på detta skitsnack mest hade inte ens några barn själv... suck.... Om jag får säga det själv så har jag nog varken varit en bättre eller sämre mamma än de flesta andra. Vilken föräldrar har inte känt att den kanske skulle ha gjort nåt annorlunda nån gång? Men, jag tror och hoppas att de ändå har känt att de alltid har varit nummer ett för mig! Dock är jag av den uppfattningen, ja - jag vet att jag är lite gammaldags...., att barn mår bra av att följa med och av att ha lyckliga föräldrar som trivs med sitt liv! Ingen av dem har heller blivit "anti" mot hundar, tvärtom så säger alla tre att de vill ha egen hund då de flyttar hemifrån. För Thomas har det redan hänt och han har en 4-månaders valp hemma nu vid namn "Leeds"...

Thomas, Henric och Jacob på semester i Danmark

Julen 2002 Ja, där ser ni ju att tomten finns.....

Pappa David och Jacob i huset i Vida, det är bara Jacob och jag som saknar det huset ibland....
Fritz & Diva

Ja, som jag skrev tidigare så var Malin verkligen en uppfödares dröm som avelstik... Hon har fått så många fantastiska avkommor och de som väl är allra mest kända är Fritz (CH Barecho Fun For The Future) och Diva (CH Barecho Zuper Diva). De är nu två lyckliga pensionärer och såvitt jag vet så har de BIR-rekordet i Sverige för hanhund resp. tik! Fritz lyckades få 50 BIR, och Diva 46 BIR! De har båda vunnit många gånger för rasspecialister, och hur det än är - visst är det de vinsterna som är allra roligast! Diva vann inte speciellt mycket som valp heller, precis som sin mor. Men, så snart hon kom upp i officella klasser så gick det betydligt bättre! Första BIR:et kom från Unghundsklassen, och hon är en tik som nästan alltid fått CK. Däremot så har hon inte varit lika framgångsrik som sin mor avelsmässigt, sex valpar är allt vad vi fått efter henne... Hon har haft krångel med sina löp under hela sitt liv, och när hon var 8 år så opererade vi bort livmodern, tror hon tyckte det var minst lika skönt som oss när den var borta! Diva har ju bott en stor del av sitt liv hos Carro, och hon har aldrig haft några som helst problem med att ha två hem. Även om det såklart är hos Carro som hon känner sig allra mest hemma.... Ja, när Fritz föddes så tyckte jag nog att jag aldrig hade fött upp en så ful valp i hela mitt liv.... Sex hanhundar föddes i kullen, och han var då klart "sämst" tecknad... Fjällko, kallad vi honom - och med en sån bred dumbläs.... Det har jag såklart fått äta upp många gånger! Vi behöll både honom och Simson (CH Barecho Face The Facts) ur den kullen, Fritz mest på skoj för att han var så annorlunda de andra valparna vi hade fött upp. Vet att jag resonerade så när jag valde namn till dom att Face The Facts skulle han heta som blev bäst, bara för att typ inse fakta att det är så här de ska se ut - medans Fritz fick heta Fun For The Future - bara för att han mest blev kvar som på skämt.... Jaha, ja - man kanske inte får jobb som nån spåtant direkt?? Vi vet ju alla vem som blev den riktiga stjärnan, även om jag än idag måste säga att Simson är bättre än Fritz på vissa delar.... Fritz har alltid varit värdelös på att äta, han rynkar på nosen - man kan diskutera om hundar kan göra det, men tro mig - om ni sett Fritz lukta på nåt så vet ni att hundar kan göra det... Som vi har trugat med mat åt honom under åren, jag fattar inte nu så här i efterhand hur vi har orkat.... Men, efter några år så åt han i alla fall Frolic och hundmat, så mycket mer vill han inte ha. Mycket på grund av detta så var han väldigt tunn och outvecklad som ung, men nån vecka efter att han fyllt 1 år så blev han ändå BIR av ca 100 springers! Mest förvånad av alla var nog jag..... Man ser ju på hundarna på ett helt annat sätt här hemma, och de hundar som jag visar själv vet jag liksom inte riktigt hur de ser ut i ringen. Det var bara början på hans karriär, och sedan har han vunnit mycket år efter år. Han har också följt i sin mors fotspår som avelshund och lämnat många bra avkommor! Många är det som haft åsikter om att vi har lånat ut honom och andra av våra hanhundar så mycket - men det är bara en som under årens lopp ställt frågan direkt till mig om varför....

Fritz BIS-3 SKK Göteborg jan-04

Diva i rörelse...., är nån av tassarna i marken tro?
Domare

2002 deltog jag i SKK:s preparandkurs för exteriördomare på Öster-Malma, det var en otroligt givande
vecka som jag lärde mig jättemycket av! Att få känna igenom så mycket hundar, och diskutera olika rasers exteriör ihop med andra var oerhört intressant. Tror vi var 17 stycken som gick kursen, och alla blev godkända. Sedan skulle vi då ut i ringarna och göra elev- och aspiranttjänstgöringar. Det var väl lite olika hur givande dessa var, mycket såklart beroende på vilka hundar som fanns på plats. Det var verkligen jätteroligt att få börja döma officiellt, jag hade arbetat som ringsekreterare sedan 14-års åldern och det var verkligen roligt och givande, men att döma är nog lite roligare trots allt... För tillfället är jag auktorised exteriördomare på tio raser, och av olika anledningar så finns inga planer idag på att utöka dessa. En del tycker att det kan kännas jobbigt att döma sin egen ras, men det är för mig den allra roligaste rasen att döma! Jag blir alltid så rörd av att se så många fina springers i ringen, och en del tycker säkert att jag delar ut för många CK. Men, jag vill verkligen ge CK till de som jag tycker är värda det, strunt samma om det blir 8 stycken i en klass eller inte! Och när en hund ligger lite mellan ett CK och en slät 1:a så föredrar jag att ge den högre valören, likaså om den ligger nånstans mellan en 1:a och en 2:a. Ibland kan jag få för mig att man anses som en lite bättre domare för att man är hård med priserna, men jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så bra? Missförstå mig inte - en hund som helt klart inte är värd ett högt pris ska självklart inte heller ha det. Jag försöker dock att fokusera mer på det som är bra hos hunden, än på det som kunde varit bättre. Jag har inga som helst problem med att utställare blir missnöjda när det inte går bra för deras hund när de ställer ut för mig, jag har också hört från domare att de nästan njuter av att berätta hur sur nån blev för att den inte vann.... Det kan jag ju tycka är lite märkligt - jag gillar inte heller uttrycket "utställaren har anmält för mig för att den vill ha min åsikt och kan då inte klaga", men ärligt - hur många ställer ut för en domare bara för att de är intresserade av att höra domarens åsikt? Man ställer ut av många olika anledningar, man behöver en merit, man gillar att tävla, man tror att det ska gå bra för den domaren, man vill umgås med likasinnade och i nåt enstaka fall så vill man läsa i kritiken vad just den domaren tyckte om ens hund. Självklart ska varje domare döma precis som de tycker själva, utifrån rasstandarden, utan att påverkas av andra - men nog kan vi väl tåla att nån blir besviken, eller? Däremot kan jag inte acceptera ifall man låter besvikelsen gå ut över nån annan, framförallt inte hunden, som säkert gjort allt den har kunnat för att göra sin handler glad! Och egentligen, hur många av oss bryr sig egentligen hur det har gått efter 10 minuter? Det kommer ju en ny utställning kanske nästa helg, eller nästa ändå.... Så om nån åker hem från när jag har dömt och säger att den tycker att jag har dömt dåligt, det kan jag ta - men ifall någon skulle säga att de tycker jag har varit otrevlig så skulle jag bli mycket besviken på mig själv! Att vara domare är ett "serviceyrke" tycker jag, folk har betalat för det och ska behandlas på ett respektfullt och trevligt sätt och det gäller såväl människa som hund.
Berga

När jag och Pelle skilde oss så köpte jag ett mindre hus i Årsunda för mig, barnen och hundarna. När sedan David flyttade in där, hundarna blev fler och Jacob föddes så blev det lite för litet. Vi letade efter nåt större hus, men det är inte så lätt att hitta nåt som passar en kräsen hunduppfödare.... Så januari-00 flyttade vi upp till huset i Vida där Pelle och jag bott förut. Pelle ägde fortfarande huset så vi hyrde det av honom, men under hela tiden så var vi på jakt efter nåt eget.... Åtskilliga husvisningar var vi på, men inget hus kändes helt rätt. Ett hus som vi var på utanför Valbo var verkligen fint, och en jättehärlig tomt. Men huset var inte så stort, men det fanns ett stort varminrett uthus så tanken fanns väl att hundarna kanske kunde bo där ibland? När Henke som var med fick höra talas om det så var det bara att glömma det huset... aldrig att våra hundar skulle vara nån annanstans än i det hus vi bodde! Och det hade han ju alldeles rätt i... Maj-04 såg jag en annons i vår lokaltidning om ett hus som direkt kändes som huset för oss!! Jag ringde David som var i Norge på jobb och sa bara att nu har jag hittat HUSET! - Jaha, sa han då, var ligger det då? I Årsunda svarade jag, och då visste han direkt vilket hus det var.... Det blev många turer hit och dit innan huset blev vårt, men så i mitten av augusti stod det klart att vi fick köpa det - oj, vilket härlig känsla det var! Mamma och Leif hjälpte till att göra iordning den delen av huset där vi skulle ha hundarna när de är själva, och allt blev verkligen kanonbra. Det enda som inte var superbra med huset var väl den gröna färgen i köket, men det kändes som en petitess i sammanhanget. 12 rum och kök är det i huset, och en tomt på över 5000 kvadratmeter - ja, verkligen ett hus som gjort för oss! Ända sedan vi flyttade hit så har jag tjatat om att få ett riktigt staket runt gården, men det har gått segt... i somras kom det upp en stor det av det, och jag hoppas att resten blir klart i sommar! David vill nämligen ha en altan på framsidan, men jag säger att det blir ingen altan förrän staketet är klart...
Springerklubben

Jag har suttit i åtskilliga styrelser genom åren, något som många gånger varit väldigt inspirerande och roligt - men ibland har det också känts helt hopplöst... Minns inte hur gammal jag var när jag satt i SSPK:s styrelse, men skulle tro att jag var i 20-års åldern då - och redan då lärde jag mig hur otacksamt det ibland kan vara att arbeta ideellt... Många är de som skäller och skäller på de som sitter i styrelser, utan att för den skull vara det minsta intresserad av att göra arbetet själv. Nu tycker såklart även jag att man måste få kritisera en styrelses arbete, men många gånger är det inte det det handlar om.... utan istället angrips ofta vad de gör i sin privata uppfödning osv. Det bidrar förstås till att det ofta blir oerfarna människor i styrelser, dvs. såna som inte de andra har hunnit reta upp sig så mycket på ännu. Jag kan tycka att det är lite synd, erfarenhet inom olika områden är nåt som är oerhört mycket värt när det kommer till att ta beslut om sådant som rör rasens framtid! Sedan kan man också diskutera vad en rasklubb finns till för? Ja, för att förvalta rasen såklart.... men hur gör man det då på bästa sätt? Genom att vara en rättsinstans som bestraffar människor, eller vad vill vi egentligen att klubben ska finnas till för? Det finns säkert jättemånga olika svar på det... men klubben blir vad vi medlemmar gör den till! Själv är jag av den uppfattningen att en av rasklubbens uppgifter är att "marknadsföra" rasen, och berätta hur vi vill att de som köper en springer ska vara! Det är ju inte rasen som ska anpassas för att passa marknaden, utan vi vill nå de rätta människorna som vi vill sälja våra valpar till! Nåja, jag har suttit på alla möjliga poster i både SSPK, SSRK:s lokalavdelning, Springerklubben HS samt Springerklubbens lokalavdelning under åren. Det har såklart tagit tid från mina egna hundar att sitta i en styrelse, men det har ändå helt klart varit värt det - jag har verkligen lärt mig mycket av de ledamöter som jag har haft kring mig - och så mycket roligt vi har haft tillsammans också!! Nåt som upptar en stor del av styrelsens jobb är förstås också att ha koll på de sjukdomar som finns inom rasen. Vi vill ju alla att springern ska vara så frisk som möjligt! Sedan finns det flera olika sätt att se på hur man ska gå tillväga för att nå dit... Fakta och inte en massa gissningar tror jag är viktigt att klubben står för där, sedan är det upp till varje uppfödare att fundera ut sina kombinationer för att få fram så bra springers som möjligt, det tycker jag inte är något som klubben ska lägga sig i! Ingen hund bär bara på dåliga gener, och ingen hund bär heller bara på bra.... Ärlighet är jätteviktigt i aveln, det är vi alla överens om. Men vill vi att alla ska våga vara ärliga, så måste vi också sluta att vara så fördömande.... Öppenhet gäller från båda håll, om någon är öppen och berättar om nåt som inte är så positivt, så måste vi andra också visa respekt och inte på en gång se vår chans att "snacka ner" dens hundar och uppfödning.
   
Kylie & Lleyton

Under många år hade jag letat runtom i världen efter nåt nytt "blod" att ta in för att förstärka det vi hade själva. Vi hade förmånen att få låna hit Raptor (CH Fraelighte Full Frontal) under ett år. Han är en helt underbar hund som vi hade väldigt mycket roligt med, tyvärr blev det inte så att han lämnade några jättebra hundar som vi hade möjlighet att gå vidare på. Men vårt intresse för hundarna i Australien hade såklart väckts, och jag försökte att hålla koll på vad som hände där och vilka hundar som fanns.... Hemsidorna från de flesta kennlar där var inte alls lika avancerade och uppdaterade som vi är vana med här, men jag kunde hitta foton på lite resultatsidor osv. En tik som jag gillade typmässigt var Grace CH Wongan Amazing Grace, så jag tog kontakt med Kennel Wongan och frågade om de hade några valpar planerade och om vi ev. kunde få köpa en valp. Jodå, de hade en tik som väntade valpar - och visst kunde de tänka sig att sälja en hanvalp till oss. Det var nog mycket tack vare att min mamma hade varit där några år innan och dömt så hon hade träffat henne, det är ju en bit att skicka en valp så jag förstår ju att de gärna ville veta lite om de som var intresserade av valp! Tiken gick i alla fall tom... men Stephanie berättade då att de just hade parat Grace, och då med hanen CH Azucroft On The Prowl - så kunde jag vara intresserad av den kombinationen istället!! Om jag var!! Jag hade sett så många fina avkommor efter den hanhunden, precis av den typen som jag ville ha. Jag minns när vi sedan i augusti fick mail om att valparna var födda... om jag minns rätt så tror jag att det var 3 tikar och 5 hanhundar. Vi hade ju beställt en hanvalp, men vi hade börjat fundera på om vi inte skulle ta en tik också eftersom resan var så lång, och då kunde de ju ha sällskap av varandra! Det var ju inte inköpet av valp som var det som var dyrt... det var ju resan som kostade multum!! Jag tror att vi fick de första korten på valparna när de var ca 5 veckor, och direkt när jag fick upp Kylies kort så sa jag - henne vill jag ha!! Men hanhundarna var det svårare val... men när jag fick en kort video på dem och såg Lleytons rörelser så blev det beslutet också lätt. Klicka här om du vill se video på Lleyton som valp, video1 och video2. Klicka här för en liten videosnutt också på Kylie. De anlände till Sverige och Arlanda i slutet av november-03, och Carro, Malin och jag som åkte ner var sååå förväntansfulla! Visst trodde jag att de var bra utifrån det jag sett på korten... men när de kom ur buren och jag såg dem live och insåg hur himla fina de var!! Ja, den känslan är det inte mycket som slår.... Det blev såklart en väldig skillnad för dem vädermässigt, i Australien var det ju början på sommaren och hos oss vinter med snö... Lite skeptiska var de allt, men det gick snabbt över - hos 3 månaders valpar vilar det ju inga ledsamheter direkt!! Jag tränade och tränade dem, ville inte att de skulle skämma ut sig på sin första utställning - man vet ju av egen erfarenhet att importer alltid har lite fler ögon på sig när de visas första gången. De anmäldes till en valputställning i Västerås, och Lleyton blev BIR-valp (med kommentaren - kan bli hur bra som helst! i kritiken) och Kylie blev tvåa bästa tik. Lleyton vann sedan gruppen, och han slutade sedan som BIS-2 valp! Gissa om jag var nöjd! De ställdes sedan ut i valpklass under våren, Lleyton blev BIR-valp och Kylie BIM-valp varje gång i början... sedan när de började närma sig junioråldern så var det Kylie som gick segrandes ur striden! Hon vann bl.a. BIS-valp på SKK:s utställning i Västerås, Carro visade henne och Rune Fagerström dömde... Någon månad senare så blev hon BIS-1 på SSRK:s utställning i Hasslarp, och ja - det har ju gått ganska så bra för henne efter det också.... Hon är en fröjd att visa i rörelse, hon har hur mycket ork och energi som helst och fullkomligt älskar att visa upp sig! Ja, Lleyton gick det också bra för, han tog Cert efter Cert och fick till slut ihop 19 svenska Cert. Hans allra största vinst var när han blev BIS-1 på SKK:s utställning i Alfta juli-05, det var något jag bara hade upplevt en gång tidiare och då med Celine (CH Barecho One Vision) i Jönköping nov-04. Båda två har lämnat många bra avkommor tycker jag själv, Lleyton har varit ganska så dominant som avelshund - det syns så väl tycker jag när det är en son eller dotter till honom som man träffar.... Kylie kommer förmodligen att ha sin sista kull 2010, och Lleyton gick i avelspension under 2009. Från utställningar tar de nog inte nån pension ännu som det verkar, och 2011 när de blir veteraner är nåt vi verkligen ser fram emot!


Kylie med en av sina systrar i Australien

Lleyton 7 veckor gammal


BIR och BIM på SKK:s utställning i Avesta, världens vackraste syskonpar!! Ja, och då menar jag inte Carro och mig, har hört att en del tror att hon är min lillasyster och det är väl okej - värre är det när de tror att hon är min dotter....
Cocker i huset igen...

Inte cocker i huset igen sa David, när jag visade honom kort på en jättevacker cockervalp som fanns på Kennel Backhills.... Nåja, det behövdes inte så himla mycket övertalning innan han var med på det hela också. Tankarna hade nog funnits hos mig ett tag att jag skulle vilja ha en brokig cocker, men det hade liksom inte blivit av. När jag fick se korten på Vera (Backhills Quality Design) som valp så smalt jag direkt.... Och efter lite funderande hos hennes uppfödare så blev hon till slut vår! David åkte ner och hämtade henne i Tranås eftersom han hade semester och jag jobbade, vi var så förväntansfulla hela familjen när han kom hem med henne. Inte blev vi besvikna, hon var världens sötaste valp - som en lite docka! Tyvärr har vi inte haft möjlighet att visa henne så mycket på utställningar, jag fattar inte att det alltid ska krocka med när jag ska in med någon av våra hundar.... Man kan sitta och vänta hur länge som helst på utställningen, men så helt plötsligt ska man in i två ringar samtidigt! Som tur är så har jag fått jättemycket hjälp med handling av snälla cockermänniskor! Hon blev utsedd till Årets Junior 2008, och det var såklart roligt - men den allra roligaste vinsten var då hon fick CERT och blev BIS-junior på SSRK:s Circuitshow dagen före Världsutställningen i Sverige!! Nu får vi se om vi får någon kull efter henne i framtiden, och det skulle inte förvåna mig om det blir en till cocker i huset efter det....

Vera 10 veckor gammal

Vera BIR i Högbo sept-09, hon fick sitt championat samma dag
Att vara hunduppfödare...
Ja, det berikar ens liv nåt helt otroligt!! Inte vad det gäller pengar såklart... vi har haft vår kennel som företag sedan många år tillbaks, och än så länge har vi då inte varit i närheten av att gå med vinst... Men, allt annat är ju så fantastiskt - ja, jag kan nästan låta smått religiös när jag pratar om det, jag vet det... För det första att bara få ha hundar omkring sig är nåt jag aldrig skulle kunna tänka mig vara utan. Våra hundar är bortskämda familjehundar, sover i säng och soffa och tar från bordet när ingen ser.... Men, så vill vi ha det - de tillhör familjen och tar upp en stor del av vår vardag. Att lyckas med sin uppfödning är inte alltid så lätt, men jag skulle säga att det är nästan helt omöjligt utan hjälp och stöd från sina närmaste. Jag hade aldrig kommit så här långt utan all hjälp jag fått, ibland kan jag undra hur jag kan ha haft sån tur och ha så mycket snälla, och hjälpsamma människor omkring mig? Många är det som har frågat hur jag orkar åka så mycket på utställningar, och den största anledningen tror jag är att vi är ett gäng som haft så himla roligt så det har inte känts jobbigt!! Man får energi av att skratta, det är nåt som är sant! Så många platser vi varit till och så många minnen jag har att dela med såna härliga vänner, ja - jag blir alldeles rörd när jag tänker på det... Nu tänker jag inte hålla nåt tal som vid Oscarsgalan direkt, men jag kan säga att utan alla dessa människor skulle jag stå mig slätt - det är nåt som är säkert! Först och främst min mamma som gett mig detta intresse och fick mig indragen i hunderiet! Jag har lärt mig så mycket om hundar genom att få växa upp med dem och av mamma om hunduppfödningens grunder. Sedan om just Springer har jag lärt mig nästan allt av Monica och Christina som jag köpte mina första hundar ifrån, de delade med sig av sina kunskaper, nåt som jag har förstått inte alla är så pigga på alla gånger... Sedan alla som följt med mig på utställningar och hjälpt mig inte bara med handling av hundar, utan även med allt annat som hör hundarna till! I början var det Erika (klicka här om du vill läsa lite om hennes minnen) och Anna som var med nästan jämt, sedan blev det Carro och även Bodil var med mycket och visade i våra uppfödargrupper. Mina barn som hjälper till med hundarna i vardagen, och så Pelle de första åren och såklart David nu som är ett oerhört stöd och som deltar mycket mer i uppfödararbetet än ni kanske tror... Likaså Davids föräldrar Åke och Kerstin som alltid ställt upp och tagit hand om Jacob när det har behövts, och man kan ju tänka sig att de önskat nåt annat än en hunduppfödare till svärdotter, men aldrig att de ens har suckat (så att jag har hört det åtminstone...) över våra hundar eller över att jag åker hit och dit över världen! Jag hoppas att jag får behålla den entusiasm som jag fortfarande har för rasen och för hunderiet som sådant i framtiden, så att jag får skriva en fortsättning på denna text om tio år! Eller kanske redan om fem år - om ni tittar här på korten från vårt 20-års jubileum så förstår ni kanske att vi måste ta ett 25-års jubileum också, inte kan då jag vänta i 10 år till...
Helene Björkman nov-2009



 

Barecho © 2017